Identitet?

Idag är det något bättre än igår. Vilket ändå gör att det är ganska kasst. Jag känner mig lättstressad dessutom. Jag ska till ortopeden imorgon klockan 13 och jag är redan stressad över att ta mig iväg till det? Inte klokt alls.
 
Känner att jag kniper igen käkarna även när jag är vaken nu, konstant knipande, har skitont i käkmusklerna. Hoppas inga fler lagningar åker just nu då...
 
Bland det värsta just nu är att jag känner mig lite förvirrad över identiteten på nått vänster. Det är svårt att förklara. Men jag känner på nått sätt att jag inte vet vad som är JAG och vad som är depressionen. Hur är jag när jag inte är deprimerad? Jag känner själv att den människan känns så långt borta att jag inte vet hur den är? Hur känner den människan för mina barn? Vill den människan ha hund?
 
Ja, märkliga tankar som ni märker. Självklart, rent logiskt, vet jag att JAG älskar mina barn, vill ha min vovve, min karl och mitt hus. Men på något vänster har jag tappat bort så mycket av mig själv att jag är rädd att mitt riktiga jag skulle vända det upp och ner. Som att jag är lite rädd för mitt eget "normala" jag. Skitsvårt att förklara. Men just nu genererar det i sig sådan ångest. 
 
Om man tar bort depressionen kanske jag inte finns? Det kanske bara är tomrum. Jag kanske bara är depression. Det kanske inte finns nått mer? Skitmärkligt som ni kanske förstår. 


Kommentarer:

1 MT:

Pernilla, har du fått bra information om hur man kan påverkas vid insättande av S? Insättningsfasen är krävande och de symtom du har är fullt normala! Dvs de tankar du har om identitet är något som du fått av medicinen, de skall försvinna i en övergående fas. Du behöver vid insättning stöd och kontinuerlig tät kontakt för att få hjälp med vad som sker med dig som människa nu. Det är under denna period absolut sämsta tiden för en människa att grubbla över sina tankar, då om nånsinn är tankarna verkligen falska! Och det är det man behöver få hjälp med!
Om medicinen slår ut bra så är den hur bra som helst, om inte kan man behöva få byta.
Ser nu att jag är övertydlig, men den här tiden är inte nått att leka med och du behöver få höra det, om och om igen!
Stor Kram och håller tummarna för att denna fas skyndar på sig lite kvickt!!

2 Pernilla:

Jag bestämde mig för att till slut försöka mig på antideppmedicinen som låg i skåpet och väntade. Startade söndagmorgon. På tisdagmorgonen satt jag och skakade vid frukosten och var kräkfärdig av sån fruktansvärd ångest. Då la jag av. Har mått så fruktansvärt dåligt resten av veckan sen. Ja det kunde bli ännu värre, och jag pallar verkligen inte att härda ut det. Det får "räcka" med terapi och dom ångestdämpande som jag kan ta när jag behöver. Kan dock bara ta dom på kvällar och nätter pga att jag blir så trött. Så dagarna är bara att kämpa sig igenom som det är... Kan inte svika jobbet och sjukskriva mig utan måste bara bita ihop. Hoppas den bra effekten av medicinen kommer snart för dig! Kramar

Kommentera här: