Jag svär inte

Med risk för att få sneda ögonkast och onda tankar. Jag ska försöka att få det att låta som jag menar... jag dömmer ingen för hur de vill göra eller vara. Jag vill som mest bara reflektera över något som jag funderat mycket på de senaste dagarna och som jag finner märkligt.

I söndags var vi på dop. Detta gjorde mig mer än 100% mer säker på att vi gjorde rätt som INTE döpte Arvid. Folk har olika anledningar till att döpa och vilken anledning som helst godtar jag, jag bryr mig inte i vilket, folk gör som de vill, finner det bara förunderligt när två människor svär in sitt barn i kyrkan, trots att de inte tror på kyrkan själva. Det sjöngs psalmer, och lästes böner och någon vers/bön där man säger något med att man svär
att man tror på Guds Allsmäktig och så vidare. Jag sitter i ett rum med mestadels vuxna människor som alla sitter och säger att de svär och tror. Jag funderar så klart hur många som egentligen står för vad de sitter och säger? Jag behöver kanske inte säga att jag var tyst som en mus. Satt med och var snäll. Men sa inte ett ord eller en psalm som jag inte står för.

Jag tror på Gud, helt klart. Någon form av gud eller övermänsklighet liksom. Men jag tror verkligen inte på kyrkan och bibeln som känns vinklad till att passa ändamålet, att styra människor.

Det var nästan så jag ville skämmas lite för att jag inte läste med i psalemer och verser, men samtidigt så kändes det mest ärligt mot mig själv att inte göra det. På något vis är det dock inbyggt under uppväxten att man sjunger med psalmer och man läser med böner. Så är det bara. Och det är väl det de flesta går på kan jag tro. Sedan finns det helt klart folk som verkligen tror och står för vad de säger. Kanske till och med bland oss där på söndagen.

När jag pratade om det med Olle på väg hem, bara funderade över att han läst med till exempel så säger han att visst, jag kan läsa det där, jag kan stå för det, jag kanske inte står för det, och står jag för det igår så kan jag ändra mig idag. Det är helt okej med mig... jag bara reflekterar över hur "inskolad" man är. Finns säkert de som höjt ett eller flera ögonbryn över att Arvid inte är döpt och inskriven i kyrkan. Och inte mig emot. Arvid får mer än gärna döpa sig och skriva in sig i kyrkan, men då får han ta det aktiva beslutet själv. Huvudsaken är att det är aktivt beslut.

Igår kom vi in på en diskussion om Jehovas Vittnet. Eller det var väl inte så mycket en diskussion som ett samtalsämne. Och vi kom fram till att man nästan skämms för att ha något med dem att göra. Det är märkligt, men det har väl med att göra med att de går och knackar dörr på något vänster. I slutändan  kom vi som ändå fram till att de på många sätt är vettigare än kyrkan. Den vanliga svensson-svensken är väl oftast inskriven i kyrkan utan att ens fundera på det. Jehovas och andra församlingar gör ju som mer ett aktivt val.

Så ojjar sig svensson-svensken över Jehovas som måste skäna si och så mycket av lönen till församlingen. Men lika där, de gör ett mer aktivt val (vad jag vet). Att sedan svensson-svensken betalar X procent av sin lön till kyrkan som han/hon kanske inte är ett dugg intresserad av tänker man inte på. Och allra helst inte att en viss procent av årets förjänst dras varje år vid deklarationen. Det gills liksom inte? Till något som många av dem inte ens tror på. De som valt Jehovas är många gånger mer medvetna om vad de ger sina pengar till egentligen känns det som...

Nä, i det stora hela är det mycket som känns konstigt med kyrkan. Det finns väl ingen församling som har så många anhängare som inte är intresserade? Där medlemmar liksom bara fortsätts att skriva in, för att det är tradition, och att man alltid gjort så, utan att fundera över meningen med det hela?

Kyrkan ÄR något fint, för de som faktiskt vill vara där, och som tror, och som får tröst. Men... det är inget för mig.

Och snälla vänner och bekanta, alla ni som är mer kyrkan, döper era barn, eller har döpt era barn, ni som får tröst av kyrkan...  Jag dömmer er INTE. Jag tycker inte att ni gör fel. jag tittar inte snett på er. Ni har era anledningar. Jag själv är bara än mer säker på att jag och kyrkan inte hör ihop. Min gud finns inte i kyrkan. Och blir jag bjuden till kyrkan är det troligt att jag dyker upp, jag kommer bara inte att delta i versläsande och tjossan.

Kommentarer:

1 Maria Boström:

Själv undviker jag helst att gå till kyrkan eftersom jag gått ur. Jag var inte där innan heller. Men att döpa sitt barn handlar om att öppna dörren för kyrkan, att kyrkan finns där när/om barnet gör det aktiva valet att delta. Det aktiva valet utgör i grund och botten konfirmationen. Något som då innebär att man ska vara döpt.

Orsaken till att jag döper mina barn, trots att jag är avfälling, är alltså att jag vill lämna dörren öppen om de vill delta. Du kan ju själv föreställa dig pinsamhetsfaktorn om de som konfirmander, dvs 15 bast, ska först döpas för att få konfirmeras. Men genom dopet har jag lämnat dörren öppen åt dem, sedan är det deras val som styr.

Den diskussionen hade jag redan när jag döpte Alicia eftersom Kenneth Lindmark, prästen som förrättade dopet, ifrågasatte varför jag som avfälling ville döpa henne. Det visade sig att vi var helt eniga om dopets innebörd, vilket också föranledde till varför han kom hem och döpte Alicia ute på gården här hemma.

Att jag inte tror och därför skulle avhålla mig från att döpta mina barn är snarast ett större ställningstagande för barnens kommande val.

Sedan som avfälling betalar jag bara till begravningsavgiften på skattsedeln. Nån som känner mig får väl säga några väl valda ord innan de gräver ner mig. Vid det laget är det mig ganska ointressant om det blir ett kort eller långt tal. Men inte då heller behöver man ta sig till kyrkan - om inte mina efterlevande absolut vill hålla ritualen där.

2 Pernilla:

Ja helt klart Maria, ni gör precis som ni vill och tur är väl det, eftersom de flesta tycker olika. Som jag säger ovan, mitt inlägg var inte att peka pinnar åt någon eller tycka att någon gjort fel. Mest bara funderingar på sakerna ikring kyrkan och ritualer i kyrkan.



Jag tror mig minnas att vi haft diskussionen om dop/inte dop tidigare. Jag var inte alls förvånad över att ni döpte Saga, det som förundras mig (säger inte att någon gjort fel i det, utan mer att det "slår mig") mest är själva svärande att tro av de vuxna...



En vän till mig i skolan fick döpa sig inför konfirmationen och det var inga större problem, det förvånade mig mest att hon av alla inte var döpt, eftersom hennes föräldrar verkligen var aktivt troende i kyrkan. Det finns alla sorter. De som inte tror som döper, och de som tror och inte döper. De ansåg i alla fall att det var upp till barnen själva att döpa sig och aktivt ta det steget in i kyrkan.



Välkommen till mig blogg förresten, hade ingen som helst aning om att du brukade (?) läsa den, än om jag misstänker att de flesta som känner mig hittar hit förr eller senare, med eller utan reklam.

Kommentera här: