Om vägen var rak...

... men vägen är skruvad som en psykopat min vän.
 
Som Håkan sa.
 
Jag önskar jag kunde säga att det går framåt med medicinbytet. Men det tycker jag inte. Dimman har dock, som sagt, lättat och jag är fast besluten att inte äta seroquel/quetapin igen. 
 
Jag får ju faktiskt sova litegrann nu åtminstone. Det är ett plus. Kanske 6 timmar per natt. Det är lite lite, men så mycket bättre än 2-3 timmar. 
 
Däremot kväver ångesten mig. Vissa dagar är jag inte säker på att jag överlever till kvällen. Det brukar ändå vara kväll och natt som är värst, men somliga dagar vaknar jag med den avskyvärda panikkänslan och sedan består det resten av dagen. Och nästa dag. Och nästa. Mildare några dagar, överjävulskt andra dagar. Men som en ständig kompanjon just nu. Psykiatrin har inga tider, så jag får dras med den tiden som är bokad sedan två månader tillbaka. Så länge jag inte säger att jag vill dö på riktigt, då kan de skaka fram någon akuttid. Riktigt där är jag dock inte, som tur är.
 
 
Så här känns det ungefär. (länk till skaparen)
 
Så... nu gruvar jag mig för ett medicinbyte till. Lika mycket som jag gruvar mig för att stå kvar på denna som jag nu har. En dosförändring och så avvakta någon månad och se effekt. För att sedan kanske måsta byta ändå.
 
Jaja.... bilden ovan är ju väldigt målande, likaså två till som jag relaterar till, som Shawn Coss har målat (länk till honom). Han måste ha alla syndrom/åkommor så väl som han målar dem.... 
 
Bipoär, som både innehåller ångesten och depressionen och jävulen på toppen (manin).
 
Ja... ungefär den här paniken lever man med,i ett järngrepp och kedjor. Precis så. PTSD. Om man ska se något glädjande i detta så ska jag ju vara hyffsat kvitt PTSD åtminstone. Tur att inte allt är kroniskt.

Ironin

Läste just igenom mitt förra inlägg lite hastigt. Vad skrev jag sist? Sån jäkla vecka alltså. Jag börjar med att förklara grav sömnbrist. Och slutar med att jag vill gå och lägga mig för att allt går åt skogen ändå. Ironin? Ja, vad är meningen med att gå och lägga sig när man ändå inte får sova. Det skulle ju bara addera till eländet. 

Dimman lättar

På natten när jag inte kan sova skriver jag lite blogginlägg i huvudet. Tänker att detta vill jag spara/dela med mig. Men så på dan kommer jag inte ihåg eller tycker inte det är intressant. 
 
Just nu har jag just det problemet att jag inte sover. 
 
Min läkare innan sommaren (jag har ju en ny varje gång) tyckte att jag skulle börja med lithium och sluta med seroquel. Sa att man inte blev lika slö. I princip i den stunden bestämde jag att jag ville sluta med seroquel. Stod inte ut en sekund till med att vara så slö, sova bort mitt liv, och bara längta efter att sova. Förutom de stackars timmarna på kvällen, kanske 4 timmar innan nästa dos kickade in igen.
 
Men så är det ju psykiatrin, underbemannad, och inga tider finns förrän till hösten. Bestämde själv att dra ner på den så mycket som möjligt. Jag har mått sämre sedan dess, men ändå inte sovit bort hela sommaren. 
 
Så vart det en ny läkare så klart. Som vanligt har ju var och en av läkaren sin egen metod, tänkande och lösning. Han tyckte inte att jag skulle ha lithium, framförallt för att man kunde få problem med sköldkörteln och skakningar. Men vilken medicin som jag äter gör inte det då??? 
 
Nåväl.
 
Nu har det blivit ett byte. Och sen sov jag inget mer känns det som. Flera nätter har det varit 2-3 timmar. Nu har jag avancerat till 5-6 timmar. Jag är så sjukt trött så ni kan inte förstå. Och det är liksom inte den där vakenheten jag har när jag är i hypomanin. Trött som tusan men medvetandegraden kommer liksom aldrig ner till sömn. Och så vaknar jag inom kort. 
 
Den goda nyheten är att det känns som att komma ut ur dimman. Än om jag är trött som fan, så är jag MED på ett helt annat sätt. Inte dåsig och trött. 
 
Den dåliga nyheten förutom sömnen är att jag nu är ledsen för att det känns som att jag varit i en dimma och missat massor i några år.