Long time

Jag har inte varit vidare aktiv här. Det är inte sagt att jag kommer vara det framöver heller. Beror kanske om jag har tid, lust eller nått jag vill säga. 
 
Idag vill jag visa detta, en bild som jag hittade i arkiven.
 
Tålmodig hund som verkligen gillar sina småhussar. Arvid ligger raklång över hela honom nästan, och han bara ligger kvar och är. 
 
Saknar honom!!

Två veckor har gått

Det har gått två veckor sedan jag tappade min älskade vän. Jag blir så besviken och ledsen. Ja, det är väl inte så konstigt kanske. Men annat som krånglar. Som att djursjukhuset inte har skickat pappren till mitt försäkringsbolag. Jag kan i alla fall inte se det när jag loggar in där, eller så är det försäkringsbolaget som inte fått in det i sina system. Jag vill verkligen slippa dra i sådant.
 
Isen har försvunnit helt från å-badet här borta. Vid det här laget hade Greger börjat gå och tigga om att få bada. Hade jag vetat att det inte skulle bli nått vårbad hade han fått bada fast det var halvisigt och svinkallt. Det är ju nära hem. 
 
Pippi är halvorolig här hemma, det går bättre och bättre, men det märks väl att hon inte har den där kontakten längre. Hon är helt vansinnig efter en dag i buret, än om de inte härjar och busar när de är själva så har de ju liksom varandra där. Och ingen att kvällsbusa med. Första veckan var hos som halvgnällig över bädden. På kvällen låg alltid båda två där. Hon har som inte hittat nått bra läge, gett upp och lagt sig på golvet.
 
 
Hade jag vetat att jag skulle tappa honom, om jag hade fått en dag att ta adjö, då hade vi tagit ett bad i ån. Inte jag kanske, men Greger hade fått bada. Han hade fått pannkaka och köttbullar till middag. Så hade vi tagit en långpromenad i skogen. Inte längst stigar utan bara gå rakt ut. Det absolut bästa han visste, gå där ingen gått, inte veta riktigt var vi ska, inte följa nån stig. Hade jag varit riktigt, riktigt säker på att han inte skulle gå att rädda hade kanske Olle fått skjuta honom där i skogen (om han garanterar att det inte är smärtsamt) där han var som lyckligast och där han sluppit sådan långdragen smärta
 
Han har ju som varit med hela tiden, från det att Olle och jag flyttade ihop. Medan jag väntade Arvid och jobbade hemifrån mest. Hela tiden jag varit hemma med Arvid, hela tiden jag varit hemma med Edvin. Och hela tiden jag var sjukskriven. Jag var kanske för upptagen med mig själv för att ha så mycket kärlek över för någon i min familj. Men han fanns ju där i alla fall. 
 
Edvin är som ett plåster på Pippi, de ska i princip nästan ha fysisk kontakt hela tiden han är hemma. Han säger att han inte vet när jag frågar om han saknar Greger. Jag tror det är svårt för dem att känna vad deras handlingar bottnar i. 
 
Arvid är jättekänslig, han ska veta var Olle och jag är hela tiden. Allra helst på kvällarna, Om Olle är borta någon kväll kan det bli riktigt kris. Det kan ju i och för sig vara någon period. Någon krisig kväll frågade jag om det kanske var Greger det handlade om, att han försvunnit på plötsligt. Han svarade nej. Men jag tänkte jag drar detta ändå, vi pratade om att människor har bättre chans till vård och sjukhus mot för djur. Jag sa också att människor i regel inte bara försvinner så där plötsligt. Jag fick hålla fingrarna lite i kors där, men det är ju trots allt vanligare att man tappar djur sådär plötsligt än människor. 

Det går inte att förstå

 
Jag tror knappast det går att förstå för människor som inte har haft hund. Det går knappt att förstå för Olle som har hund, han är ju den där logiska, "det är som det är, är ju så med djur". Än om man tänker logiskt så gör det förbannat ont i alla fall.
 
I helgen tappade vi Greger i magomvred. Jag var helt övertygad om att det skulle gå bra, bara vi fick honom till Sundsvall levande. Mitt i fredagsnatten. Operationen skulle ta flera timmar, och han skulle få gå hem tidigast på måndag. Allright. Jättejobbigt att lämna honom där, och tänka att han skulle vara utan familjen ända till på måndag. Men de ringer redan när vi kommit hem, efter ca 2 timmar alltså och säger att för mycket vävnad har dött så det går inte att rädda. Snopet. 
 
Hans hjärta slår inte mer. Han andas inte längre. Det är så svårt och hårt att föreställa sig.
 
Han kommer inte att le sitt sneda, nöjda hundleende när Edvin kramar honom.
 
Han kommer inte att komma glad i hågen när jag tar på mig sockarna (det betyder promenad, är jag bara hemma har jag inga sockar).
 
Han kommer inte sprattla på rygg på vardagsrumsgolvet och låta Pippi bita honom i benen och öronen. De kommer inte kura ihop sig tillsammans i bädden på kvällarna. De kommer inte tävla när de kommer in från promenad eller buret. Greger kastade sig som en galning mot köket för att inte Pippi skulle hitta godbitarna som förmodas ligga på golvet, samtidigt som Pippi kastar sig mot sovrummet för att hinna till bästa bädden först. Båda två helt säkra på att de tävlar mot varandra... 
 
Han kommer inte ligga i vårsolen som strilar in genom fönstren. 
 
Hans skall mot ytterdörren kommer inte att bytas ut till tjut-prat, bärandes mjukisdjur, när någon favorit kommer till oss.
 
Man får väl bara hoppas att han polar med Ville i hundhimlen (min Golden som fick somna in 2006). Förhoppningsvis är den himlen i anslutning till människokhimlen, för då kan de äta stora, tjocka bitar falukorv hos mormor.