Om vägen var rak...

... men vägen är skruvad som en psykopat min vän.
 
Som Håkan sa.
 
Jag önskar jag kunde säga att det går framåt med medicinbytet. Men det tycker jag inte. Dimman har dock, som sagt, lättat och jag är fast besluten att inte äta seroquel/quetapin igen. 
 
Jag får ju faktiskt sova litegrann nu åtminstone. Det är ett plus. Kanske 6 timmar per natt. Det är lite lite, men så mycket bättre än 2-3 timmar. 
 
Däremot kväver ångesten mig. Vissa dagar är jag inte säker på att jag överlever till kvällen. Det brukar ändå vara kväll och natt som är värst, men somliga dagar vaknar jag med den avskyvärda panikkänslan och sedan består det resten av dagen. Och nästa dag. Och nästa. Mildare några dagar, överjävulskt andra dagar. Men som en ständig kompanjon just nu. Psykiatrin har inga tider, så jag får dras med den tiden som är bokad sedan två månader tillbaka. Så länge jag inte säger att jag vill dö på riktigt, då kan de skaka fram någon akuttid. Riktigt där är jag dock inte, som tur är.
 
 
Så här känns det ungefär. (länk till skaparen)
 
Så... nu gruvar jag mig för ett medicinbyte till. Lika mycket som jag gruvar mig för att stå kvar på denna som jag nu har. En dosförändring och så avvakta någon månad och se effekt. För att sedan kanske måsta byta ändå.
 
Jaja.... bilden ovan är ju väldigt målande, likaså två till som jag relaterar till, som Shawn Coss har målat (länk till honom). Han måste ha alla syndrom/åkommor så väl som han målar dem.... 
 
Bipoär, som både innehåller ångesten och depressionen och jävulen på toppen (manin).
 
Ja... ungefär den här paniken lever man med,i ett järngrepp och kedjor. Precis så. PTSD. Om man ska se något glädjande i detta så ska jag ju vara hyffsat kvitt PTSD åtminstone. Tur att inte allt är kroniskt.


Kommentera här: