Tydligt läge

Jag har haft några sjukdagar i veckan. Sovit verkligen skruttit. Jag har haft febersymptom, utan att ha de där topparna som man sedan svettas över när de går ner. Istället har jag frusit som en nakenhund, från 18 på kvällen till lunch nästa dag. Och så samma visa i fyra dagar. På nätterna har jag helst fötterna utanför täcket, jag är ju så varm hela tiden. Den här veckan har jag istället haft mitt täcke, halva Olles täcke för att få ett varv till, plus en tjock filt. Och ändå har jag frusit så jag haft gåshud som gjort ont i skinnet. 
 
Jag misstänker att det är mensen som gör detta. Ska man verkligen behöva vara sjuk i fyra dagar innan den kommer? Verkar helt ohållbart, jag brukar väl ha nån dålig dag, men inte fyra sjuka dagar. 
 
I alla fall. Så hade jag ju kunnat sova inatt. Om jag inte hamnat i hypomani vill säga. Glömde min medicin igår, den jag tar till kvällen som ska hjälpa både det bipolära och sömnen. Kunde inte sova. Jag fick liksom spänna ögonen för att ha dom stängda. Tankarna susar på, saker jag måste göra, saker jag ska komma ihåg, saker som jag vill hitta på.... vrom... som autobahn. Somnade någon gång efter 02. Trots att jag tog insomningsmedicinen. 
 
Jag vaknade strax innan 5, och kunde inte sova mer. Pigg som tusan, upp och ut med hundarna och duschade och Olle ligger kvar i sängen. Klockan är väl kring 6. Jagar upp honom att borsta tänderna på barnen. Jag är ju liksom på väg. Säger att vi kan lista övervåningen i helgen. Olle liksom suckar och säger "vi får se". I mitt huvud ska det vara listat, både tak och golv, satt passbitar och foder och så kan vi hämta hem soffan på söndag då eftersom allt är klart.
 
I min värld. 
 
Det är som att världen rör sig lite för sakta. Kom igen nu! Jag vet att det kommer komma surt efter, men jag kan liksom inte hoppa ur det här, det kliar i kroppen, måste göra något. 
 
 


Kommentera här: