Teflonsinne och svampkvinna

 
 
Ibland är det så lätt att tänka logiskt och ha ett teflonsinne, det liksom bara rinner av en. Man hör saker som man direkt kan avfärda som att jag inte bör ta åt mig av. Så är det väl för de flesta. Som till exempel när man användar psykologiska termer i helt galna sammanhang. Galna, hahaha.
 
Ordvits som smög sig in där :)
 
För några dagar sedan hörde jag delar av ett samtal från några som jag känner och har omkring mig till vardags. En karl som ofta klagar högljutt och uttrycker sina åsikter ganska högt. Men han är ändå trevlig och verkar omtänksam. Den dagen talade han om någon han inte tyckte om.
 
"... en mycket osmaklig person, han är så jävla konstig, jävligt otrevlig, så jävla bipolär människa..."
 
Den dagen var jag en svampkvinna och det gick rakt in i själen. Normalt skulle logiken i att han vet inte bättre, han har ingen aning vad det handlar om fungera. Men inte den dagen. Jag känner att jag får tårar i ögonen och försöker panikartat att tänka på något annat, koncentrera mig på något annat och inte ta in. Men hela dagen låg det där med mig. På kvällen snurrade det fortfarande i mitt huvud.
 
Till saken hör också att jag tror att min diagnos börjar gå upp för mig. Än om jag VET att det är en kronisk sjukdom så har jag någonstans ändå tänkt att jag tar väl medicin några år och sedan blir det hanterbart så då kan jag sluta. Det har liksom inte gått in med sin fulla omfattning.
 
Det är kroniskt.
 
Det är livet ut. 


Kommentera här: