Medicinhistoria

Jag har ju haft flera antidepressiva men de har ju snarare triggat det bipolära.

 

Tänk att jag fortfarande efter 2½ år fortfarande provar ut medicin som faktiskt ska hjälpa...

 

Först var det citalopram, sänkte mig i totalt mörker och handlingsförlamning den första tiden, sedan började den hjälpa. Ungefär två veckor sedan var det som att jag inte tog den alls, tillbaka på noll.

 

Då körde vi på minaserin. Samma runda, hjälpte en kort period med sedan var jag tillbaka på noll.

 

Vi körde ett tillägg med atarax, dels för panikångestattackerna, och för att sova. Den gör dock att jag blir helt däckad dagen efter också. Jag undviker fortfarande i det längst att ta den om jag inte måste.

 

Någonstans där kom vi fram till att jag har bipolär sjukdom typ 2. In med lamotrigin och där började det vända. Karusellen och bergodalbanan av känslor sansade sig. Jag har åkt den så många år att det var riktigt skönt att bli avsläppt. Till och med skönt att bli helt utan känslor.

 

Tror att det därefter blev sertralin, sen var det karuseller med olika läkare som tyckte olika, medan jag tyckte att det kanske inte finns någon medicin för mig. Jag kanske får acceptera att livet är halvjävligt konstant livet ut. Alla kan ju inte ha kul i livet?

 

Jag fick byta medicin igen till mirtazapin som skulle hjälpa mig sova också.

 

Jag sover rent allmänt väldigt lite, eller dåligt, tankarna kör autobahn i skallen och går inte att stänga ut. Vaknar för allt och inget. Så är autobahn igång igen. Det blev som att jag var deprimerad morgon och förmiddag, för att det sedan skulle vända framåt eftermiddagen. Varvid jag var "normal" några timmar, innan hypomanin tog över för kvällen. Och när man varit seg och jävlig halva dagen är det rätt skönt att hamna i ren handlingskraft. Mirtazapinet triggade detta i än värre svängningar.

 

Samtidigt drar jag ner på dosen lamotrigin eftersom jag börjar sakna känslor. Att se sina barn och liksom rycka på axlarna och vara liksom... vadå? de bor här... och inget mer. Att se på sin karl och tänka, whatever, vi bor på samma adress. När jag reflekterade över detta ville jag verkligen ha lite känslor i alla fall.

 

Bort med Mirtazapinet. En paus från allt utom laomtriginet. Men sov inte eller väldigt lite. In med imovane, ett narkotikaklassat läkemedel som ska hjälpa insomningen och att man vaknar färre gånger per natt. Och visst jag blev som trött och avslappnad i kroppen. Men huvudet var ungefär som en telefonförsäljare, när man börjar glida iväg och försöka lägga på luren, pratar de bara ännu högre och ännu ivrigare. Jag blev som inte av med tankebombandet i hjärnan.

 

Så senaste budet då, imovane står kvar men inte som primär lösning. Det ska nu vara lamotriginet tillsammans med seroquel. Och shit. Vad jag sover. Förutom biverkningarna är det rätt trevligt att somna och sedan kanske vakna en vända och inget mer förrän man ska upp. 



Kommentera här: