Jag klarade en allvarlig trigger!

I helgen följde jag med en vän som skulle vara hårmodell, en show på afterski vid en slalombacke/stugby. 
 
Jag är hyffsat säker på att jag inte varit där sedan jag var tillsammans med mitt psykoex. Vi var ett helt gäng som åkte dit. Jag var 17 år. X blev asfull och det var alltid lite cirkus när han drack. Eller det var väl alltid cirkus? Hela förhållandet...
 
Han blev utkastad från utestället, kom in några timmar senare och var fortfarande plakat. Precis som vanligt hade han någon anledning att vara arg på mig, att skälla på mig. Denna gång var det något helt påhittat, rent hittepå, inte ett ord sanning. Att jag gjort saker där jag inte ens befunnit mig på hela kvällen. 
 
När vi skulle gå hem till stugan där hela gänget bodde skällde han på mig hela vägen. Till slut vart jag bara så trött, uppgiven, så jag frågade "varför hittar du på saker som aldrig ens hänt?". Jag var inte ens arg, bara uppgiven, och det blev nog första och sista gången jag sa emot honom. Han blev ännu mer arg, helt vansinnigt arg. Han tog tag i kragen på min jacka och hivade upp mig i luften. Jag hade ett halsband på mig som gick i fyra bitar.
 
Detta skedde mitt på gårdsplanen med massa stugor runtikring, upplyst och ljust. Jag får panik, jag har ingen aning om vart detta kommer sluta, kan han ens besinna sig? Hur långt kommer detta gå? Jag ser folk i fönstren som tittar ut, de möter min blick där jag dinglar i luften. 
 
Vet ni vad de gör? De tittar bort. Det där berör inte oss, det är inget vi har att göra med. Och det liksom uppfyller det X alltid talar om för mig. Att jag inte är värd. Jag är inte värd att hjälpas. Folk orkar inte bry sig om mig. Det finns ingen hjälp att få. Jag är ensam i världen. 
 
Detta är ett av de första traumatiska minnen jag tar upp med min EMDR terapeut. Inte för våldet i sig, utan för just de där människorna som ser bort. 
 
X släpper tillslut och jag rasar ihop som en trasa på överkoktspaghetti-ben. Han springer därifrån och jag ligger kvar ett tag tills rädslan släpper så pass att jag kan gå och andas.
När jag kommer till stugan vill jag inte gå upp och lägga mig bredvid X där jag bäddat tidigare. Jag var väl inte övertydlig med de andra med vad som hänt, men de var nog ganska medvetna om att han inte var så "snäll" med mig. Och ändå sitter de och övertalar mig att gå upp och lägga mig där när jag tigger om att få sova på en hård kökssoffa. Ingen hjälper en så värdelös människa. 
 
MEN VET NI VAD?!
Jag åkte dit, såg stugbyn och berättade för min vän att där blev jag upphivad i luften för ungefär 17 år sedan. Normalt skulle jag haft en panikångestattack nu, säger jag.
 
Och jag får ingen panikattack, jag minns det men det blir liksom en så liten ångestkurva så det går alldeles utmärkt att genomhärda. Jag ser fönstren jag såg då, och det jag känner är sorg. För den sjuttonåriga jag. För människor som är för rädda för att lägga sig i. 
 
MEN JAG KLARADE DET!!! 

Kommentarer:

1 Elin Westman:

Men usch så fruktansvärt! Nu var jag inte där den gången, men hade jag varit där så svär jag på att jag hade rusat ut och gått i mellan och hjälpt dej därifrån!!! Det är inget jag bara säger, utan sån är jag. Jag kan inte se på när en medmänniska far illa.
Fan (ursäkta) så starkt av dej att åka tillbaka till platsen och att berätta för din vän om vad som hänt. Nu har du förhoppningsvis skaffat det ett bättre och trevligare minne av platsen.
Vi känner inte varandra så speciellt mycket, eller inte alls. Och jag vet inte en bråkdel av allt du gått igenom. Men jag beundrar ändå ditt mod och din styrka. Du är en fin människa Pernilla! 💕

2 MalinD :

💕

Kommentera här: