Ibland bara hör man något...

 

Ibland bara hör man något, till exempel på radion som jag gjorde ikväll. Något som stämmer, som man tänker precis, precis är det för mig. 

 

Det är ett program som beskriver flyktingbarn och asylsökande, jag kommer väl in någonstans mitt i när de tagit in en specialist på PTSD (posttraumatisk stressyndrom). Jag har ju inte varit i krig men ändå i en sits där det är vanligt att man utvecklar PTSD. Hon säger följande:

 

Hans tillit blir väldigt förstörd, han kommer ha väldigt lättväckt ångest. Han utvecklar förmodligen PTSD. Där innebär det att man är ständigt på sin vakt, att man återupplever händelser som har varit , alltså traumatiska händelser. De kommer utan att man vill det, de finns i huvudet, och de har inte blivit bearbetade utan de är lika färska som när det hände. Man har den här vaksamheten som gör att hela nervsystemet är på en för hög och för spänd nivå. Det blir väldigt lätt att misstolka också. Om man hör nått som påminner om det man varit med om eller om man känner lukter, eller om man ser nått eller överhuvudtaget blir påmind så slår alarmet till, mycket, mycket alldeles för mycket. Det blir... reaktionen blir jättestark och det väcker mycket ångest, den ångest man känt i de här situationerna kommer då tillbaka.

 

I mitt fall blev jag väl vad man kallar utbränd. Det är ju vanligt att man tänker att det är jobbet som gjort slut på en, och kanske är en långvarig press från jobbet väldigt vanligt. Som min någon sa idag när vi talade om folk som blivit utbrända och inte kunde gå tillbaka till jobbet utan ångestattacker: "kan man blir utbränd om man är pensionär?". 

 

I mitt fall var det mina trauman som gjorde mig så slut på att jag blev utbränd. Tänk att gå med den där höga vaksamheten, hela nervsystemet på helspänn, ögon i nacken, tassa på tå i över 15 år....

 

Femton år är en rätt lång tid.

 


Kommentera här: