Kemikalierna

Innan jul berättade jag om att jag skulle träffa en överläkare? Mmm... så blev det ju inte. Samma dag som jag skulle dit fick jag ett sms som berättade att det var inställt och sedan ett sms om att man bokat en ny tid. På fredageftermiddag, mitt i barnens lucia. Jag visste att Olle inte hade någon möjlighet att komma ifrån, då måste ju även hans kollega sluta jobba, de behöver ju vara två. Och jag kunde verkligen inte med att mina barn skulle stå där och sjunga och undra om inte mamma eller pappa stod bland allt folk. De hade pratat hela veckan om just det där att de skulle sjunga för oss.
 
De blev ju såklart inte nöjda på psykiatrin över att jag försökte få en annan tid. Jag hade ju ställt för att kunna fara dit på torsdagen, sett till att möten och andra åtagande inte hamnade kring den tiden. Nä, det fanns inget förrän januari. Skulle jag då gå och må dåligt över julen undrade sköterskan, det är ju en lång period? Jo, tack jag VET. Men har man mått dåligt i flera år så är det kanske inte hela världen. Men det handlade ju dessutom inte bara om MIG och MITT mående, utan flera runtomkring mig. 
 
Jag blir så irriterad när tider bara ställs in utan rimlig förvarning. Tänk om jag jobbade i Bredbyn också, hade tagit ledigt och redan var på väg in till stan?
 
Jag bestämde mig själv för att dra ner lite på lamotriginet (dom stabiliserar det bipolära) efter att ha läst massor om andra som blivit som robotar av det. För att förhoppningsvis få tillbaka någon form av känslor, tänkte jag att det är min kropp och mitt sinne, så nu jävlar är det slut på att lyssna på alla andra hela tiden. Jag vill testa det här, så jag gör det.
Samtidigt har jag inte haft något humörhöjande. Det har gått hyffsat tycker jag. Känslorna har återvänt så sakta. Jag hade min tid i förra veckan, så beskrev då att jag kanske inte ville ha nått som jag måste äta hela tiden för att sova, utan mer vid behov. Det är utskrivet. 
 
Tydligen står det även i  min journal att jag är svårtydd. Att jag kan ge sken av att må mycket bättre än jag gör. det kanske ligger något i det. Dels för att jag agerar socialt. Man skrattar lite här och där, rent socialt. Ibland tror jag att jag gör det även inför mig själv, håller skenet uppe lite i min egen värld. 
 
Jag ångrar mig lite nu att jag inte var mer ingående istället för att säga att det var hyffsat bra. Det är ju verkligen bra i jämförelse med hur jag haft det. Och kanske var jag inte helt ärlig med att jag faktiskt tycker att jag kan få må bättre, ligga mer på medel liksom, istället för strax under. 
 
Men hur är det då? Jag träffar nya läkare varje gång. Får mer eller mindre dra min historia varje gång, beroende på hur noga de läst journalen. De senaste gångerna har jag haft unga killar. Det är otroligt svårt att sitta och tala om olles och mitt liv för nya personer hela tiden.
 
det blev ett långt inlägg om just inget och allt men...
 


Kommentera här: