Så förbaskat tråkigt, och smärtsamt

Nu har det gått drygt en och en halv vecka sedan operationen. Vilken pärs. Tänkte när jag vaknade upp efteråt "jajamän, vakna till ordentligt, gå på toa, åka hem, kör". Riktigt så blev det ju inte. Inte på engång åtminstone.
 
(Jag opererade benen eftersom jag har kroniskt kompartmentsyndrom. Detta innebär i korta drag att hinnorna runt musklerna är för trånga och inte ger med sig och vidgar sid när muskeln blir varm. En varm muskel blir större. Jag har detta i vaderna, så när jag till exempel går i en lång uppförsbacke, eller till och med en längre rask promenad på plan mark, så känns det som att benet ska sprängas innifrån, musklen får inte plats. Jag kan ju truga på och gå ändå, jag får lustigare gångstil, vispar liksom med foten, och tappar till slut känseln i foten eftersom det trånga i vaderna gör att det inte kommer förbi något blod. Sist opererade jag och snittade upp hinnorna för musklerna på framsidan vaden. Denna gång var det baksidans muskler som var aktuellt.)
 
Så fort jag kände mig vaken tillräckligt och redo att gå på toa, bad jag om hjälp med droppstången och iväg till toan. Det är en verkligt märklig känsla att kliva upp på ben som nyss burit en men som nu är skurna i. Det gjorde ont men jag kan inte riktigt säga att det gjorde så ont. Däremot tog jag mig knappt tillbaka till sängen. Det är som när smärtan blir tillräckligt stor kan jag inte peka och säga att där gör det ont, utan jag blir bara illamående. Kallsvetten rann längst hela mig. Sköterskan såg mitt ansikte och hissade snabbt ner huvudänden på sängen och skjutsade in mer morfin i droppet. 
 
Och när man har så ont får man inte gå hem. Sist fick jag gå hem vid 3-4 tror jag. Nu var hon framåt 6 och jag fick i princip kräva att få åka hem. 
 
Nu har det alltså varit soffläge på mig sedan förra måndagen. Bara det är en pärs. Jag får så sjukt ont i ryggen av att bara sitta och ligga. Nu börjar jag ha ont i låren, höfterna, lite överallt av detta stillasittande plågeri. Jag tar mig runt bra hemma nu, men ute smyger jag fortfarande fram lite stelt. 
 
Jag har åtminstone bestämt mig för att slippa bandaget som drygt en vecka var lindat från fot till knä. 
 
Så här ser mina ben ut just nu. Båda. Och blåmärkena har vandrat ner till fotknölarna, det är rätt rejält blått som jag inte får med på kameran. Men jag tror ni fattar att det blir rätt blått när nån skurit i benen. Om drygt fyra veckor är det återbesök. Då har jag fått börja med promenader i alla fall. Men ingen träning. Bajs...


Kommentera här: