Två veckor har gått

Det har gått två veckor sedan jag tappade min älskade vän. Jag blir så besviken och ledsen. Ja, det är väl inte så konstigt kanske. Men annat som krånglar. Som att djursjukhuset inte har skickat pappren till mitt försäkringsbolag. Jag kan i alla fall inte se det när jag loggar in där, eller så är det försäkringsbolaget som inte fått in det i sina system. Jag vill verkligen slippa dra i sådant.
 
Isen har försvunnit helt från å-badet här borta. Vid det här laget hade Greger börjat gå och tigga om att få bada. Hade jag vetat att det inte skulle bli nått vårbad hade han fått bada fast det var halvisigt och svinkallt. Det är ju nära hem. 
 
Pippi är halvorolig här hemma, det går bättre och bättre, men det märks väl att hon inte har den där kontakten längre. Hon är helt vansinnig efter en dag i buret, än om de inte härjar och busar när de är själva så har de ju liksom varandra där. Och ingen att kvällsbusa med. Första veckan var hos som halvgnällig över bädden. På kvällen låg alltid båda två där. Hon har som inte hittat nått bra läge, gett upp och lagt sig på golvet.
 
 
Hade jag vetat att jag skulle tappa honom, om jag hade fått en dag att ta adjö, då hade vi tagit ett bad i ån. Inte jag kanske, men Greger hade fått bada. Han hade fått pannkaka och köttbullar till middag. Så hade vi tagit en långpromenad i skogen. Inte längst stigar utan bara gå rakt ut. Det absolut bästa han visste, gå där ingen gått, inte veta riktigt var vi ska, inte följa nån stig. Hade jag varit riktigt, riktigt säker på att han inte skulle gå att rädda hade kanske Olle fått skjuta honom där i skogen (om han garanterar att det inte är smärtsamt) där han var som lyckligast och där han sluppit sådan långdragen smärta
 
Han har ju som varit med hela tiden, från det att Olle och jag flyttade ihop. Medan jag väntade Arvid och jobbade hemifrån mest. Hela tiden jag varit hemma med Arvid, hela tiden jag varit hemma med Edvin. Och hela tiden jag var sjukskriven. Jag var kanske för upptagen med mig själv för att ha så mycket kärlek över för någon i min familj. Men han fanns ju där i alla fall. 
 
Edvin är som ett plåster på Pippi, de ska i princip nästan ha fysisk kontakt hela tiden han är hemma. Han säger att han inte vet när jag frågar om han saknar Greger. Jag tror det är svårt för dem att känna vad deras handlingar bottnar i. 
 
Arvid är jättekänslig, han ska veta var Olle och jag är hela tiden. Allra helst på kvällarna, Om Olle är borta någon kväll kan det bli riktigt kris. Det kan ju i och för sig vara någon period. Någon krisig kväll frågade jag om det kanske var Greger det handlade om, att han försvunnit på plötsligt. Han svarade nej. Men jag tänkte jag drar detta ändå, vi pratade om att människor har bättre chans till vård och sjukhus mot för djur. Jag sa också att människor i regel inte bara försvinner så där plötsligt. Jag fick hålla fingrarna lite i kors där, men det är ju trots allt vanligare att man tappar djur sådär plötsligt än människor. 


Kommentera här: