40 timmar på ett dygn, ett sånt läge igen

 Ibland går det så himla bra att glömma kvällsmedicinen. Det verkar som att jag glömmer mina mediciner ofta, det gör jag inte. Men just de på kvällen vill jag inte ta för sent eftersom jag blir så trött dagen efter.
 
På fredagen glömde jag medicinen och det kändes så sjukt tråkigt att förstöra hela lördagen med barnen och karl'n. Jag kände att kroppen och huvudet hade börjat varva upp redan, men i regel får jag ju sova några timmar i alla fall. So be it, tänkte jag. Jag drog igång och städade bilen vid halv 12 på kvällen. Men tänkte där att det fick vara så, kanske skulle jag bli lite trött av mig själv. 
 
Jag gick och la mig vid 01 när sambon kom hem, han hade varit iväg på fredagtrevligheter. Jag låg och vred och vände mig, försökte verkligen bara befinna mig i en stillaliggande kropp som skulle bli trött. Hopplöst. Efter någon timme la jag mig i soffan och tänkte att det ibland är lättare att bara glida in i sömn där. Några timmar till la jag mig i sängen igen. 
 
Vid halv 5 gav jag upp och klev upp. Det är verkligen skittråkig tid att vara vaken och inte ha något att göra. Jag bakade familjens favorit-onyttiga-bröd. Gjorde smet till bananplättar av de fula bananerna. Tinade bär till, dukade frukost. Gick och tittade på alla vid 06 om inte någon skulle vakna om jag klappade lite på dem. Som sagt, skittråkigt! Den äldre kotten vaknade vid 07, och de andra vid 08-09. 
 
När vi väl ätit frukost och stökat bort var den väl vid 10. Snacka om att dygnet känns långt när man inte sovit. Det sjuka är ju att jag är PIGG. Denna gång slapp jag åtminstone känslan av att resten av världen går lite sådär irriterande i slow motion.
 
Nästa kväll gick jag nästan och väntade på lämplig tid att ta medicinen. Vid 22 började vara lite trött. Jäkla skön känsla av att få sova och avsluta dygnet till slut. Vid 23 somnade jag nöjd. 40 timmars dygn är väldigt långsamma!
 


Kommentera här: