Mormor har gått vidare

För nån vecka sedan gick min mormor bort. Inget egentligen dramatiskt. Jag tror att hon helt enkelt bestämde själv att det inte var roligt längre. Hon skulle bli 91 år snart. Vi har fått ha henne väldigt länge.
 
Jag finner en tröst i att hon inte behövde lida länge. Att hon fick vara klar och vara "hon" hela vägen.
 
Jag finner också tröst i något hon berättade för något år sedan, en dröm hon haft. Hon hade blivit smord in på ryggen, behagligt sådär. Hon hade kikat på tjejen som smorde in henne, söt och trevlig men helt klädd i svart, svart hår och mycket svart smink.
 
En skön grej med mormor, hon tyckte aldrig att det var stilar eller sätt som inte passade sig, allt var fint på den det passade. Hon hade lugnt kört lila hår om det gått att färga och sett bra ut.
 
Hon hade så i drömmen frågat om hon skulle dö nu. "Ja, jag är här för att hämta dig" hade tjejen sagt. Och mormor hade svarat att nej, det ville hon inte, hon hade tid kvar att leva. Tjejen hade blivit lite irriterad och tyckt att hon grejat på i onödan. 
 
Mormor valde att leva då, hon gillade att pyssla med pärlor och göra grytunderlägg, bygga pussel och lösa korsord... men så började hon se sämre i sommar, ha mer ont, kunnat göra mindre saker själv. Det blev inte lika roligt längre. Det var egentligen bara de sista dagarna hon inte var klar i huvudet. I stort sett har hon varit den glada och spjuvriga människan hela tiden, men mot slutet var det mycket ont i kroppen. 
 
Jag kan känna henne, jag känner ibland de som inte finns med oss längre. Mest sinnestillstånd och känsla av någon, inte riktigt hur de ser ut. Jag känner säkert andra släktingar med, men eftersom jag inte minns känslan av dem när det är så länge sedan de gått bort, är de svårare att känna igen. Mormor känns tillfreds. Och som hon har nått rackartyg och bus för sig. 
 
Hej då mormor, ha det så bra tills vi ses!
 
Mormor och Arvid för fyra år sedan. 


Kommentera här: