Är det inte typiskt?

Skrik och panik! Jag har till slut tagit mig i kragen och tagit mig över min sytröskel, både psykiskt och fysiskt. Jag har röjt och oragniserat upp i tvättstugan så jag har en överblick på min sygrejer, allt från trådrullar och ordentligt vikta tyger, till mönster i plastfickor och pärmar. Psykiskt har jag också haft lite svårt att komma igång. Lust men liksom inte kommit till skott. Så började jag häromkvällen när allt städande och pysslande var gjort. 
 
Jag blir väldigt snabbt påmind varför jag kastade in handduken i våras och gick ut i trädgården istället... nålarna ryker hela tiden på overlock-maskinen. Det är så att jag måste sy med ansiktet mot sidan för att jag är rädd att nålarna ska sprätta in i ögonen på mig. Just det. 
 
Karl'n knackade mig försiktigt på axeln den kvällen när jag satt och svor "ska jag kasta ut maskinen åt dig, älskling?" MEN JAAA-AAA!
 
 
 
Rådfrågade lite kunniga människor, enda sättet att få till eländet är att skicka in på rep. Strax under tusenlappen. Utan maskin i två veckor. Om drygt två veckor är marknaden som jag hade hoppats ha sytt upp lite tröjor och mössor till.
 
Är det inte typiskt?


Kommentarer:

1 Susanna Maria J:

hihi kul serie :P

Kommentera här: