Nänä... inte den heller

Nä, det var inte något fel med sköldkörteln ändå.
 
Det är så otroligt många symtom som passar in på mig som kommit de senaste månaderna så jag vill nästan ifrågasätta det resultatet. Som att jag inte ser skärmen jag sitter framför just nu. Eller det är klart att jag ser skärmen, jag är inte BLIND, men jag kan inte se texten nått vidare. Och det är både på nära och långt håll. Och har kommit rätt plötsligt de senaste månaderna. 
 
Och vikten. Det spelar ingen roll hur jag räknar kalorier, det försvinner INGENTING. Dessa två saker stör mig något fruktansvärt. Förutom initiavtivlösheten. Den också. Jag gör inget. 
 
Psykiatrin kan ju bara ta ansvar för en viss bit, och det förstår jag. De kan ju inte ansvara för om jag bryter benet när jag äter psykofarmaka. I så fall blir det att dra en vända via vårdcentralen då.
 
Och vi har helt bedrövliga läkare på vår vårdcentral. Tyvärr. En som är så försiktig och kommer inte med några förslag alls, man ska i princip googlat rätt på sin sjukdom innan man kommer dit och beodra henne att beodra prover. Jag är ledsen. Hon är jätterar. Men det fungerar inte. 
 
En annan man är säkert jätteduktig, men pratar i 120 på brytning, jag hinner inte med. Och en hel del facktermer. Och dessutom blandas det in lite kuriosa om allt runtikring som jag inte vet om det är något jag faktiskt ska ta med som en förklaring eller bara vanligt kallprat. Jag förstår inte. Och jag tror inte han förstår mig heller när jag pratar. Det blir jättekonstigt när vi ska ha någon form av diskussion.
 
Till att börja med ska jag i alla fall byta ut sömn/stämningshöjandemedicinen. Sedan trappa ner lamotriginet (stabiliserande vid bipolaritet). Enligt den hemska läkaren (som kallade mig för svag person) låg jag ju lågt på lamotriginet. Nu säger nästa läkare (som åtminstone verkar kompetent) att jag ligger rätt högt. 
 
ORKA!


Kommentera här: