Trauma Exponering

Just nu håller vi på med exponering av mina trauman hos psykologen. Alltså det är inte bara att gå hos psykologen. Man tänker som i amerikanska serier och filmer, de ligger på en soffa och ojar sig över vardagen. Nån att prata av sig med liksom. Men det är HÅRT jobb.
 
De senaste veckorna har jag fått i hemläxa att skriva ner nått av mina trauman. Skriva ner precis varenda detalj. Och om jag känner att jag vill skynda mig förbi några detaljer ska jag grotta ner mig ännu mer. 
 
Sen ska jag läsa det varje dag. Exponera mig. Fundera vilka känslor det framkallar. Sedan läser jag upp det för psykologen. Det är tufft alltså. Jag som ändå inte är vidare hemlig av mig, jag delar gärna med mig om alla möjliga detaljer. Men just mina trauman har jag aldrig yppat för någon i hela världen. Och så ska man sitta och berätta precis i detalj. Nä fy tusan. Det är hundra resor värre än när man hade redovisning i skolan.
 
Igår skrev jag ner ett av mina trauman. Och idag har jag ångestpåslag som tusan. Att det var dimma på väg in på jobbet körde igång allting. Jag vet inte riktigt varför.
 
Idag är det mycket självanklagan. Jag kände mig så uppvaktad, jag borde ha sett igenom det. Hur kan man vara så blind? Så försöker jag tänka att jag var bara 16 år. Det är ingenting. Hur ska man kunna se sånt då? Men det hjälper inte.  


Kommentera här: