Ett öppet operationssår

I söndags gick ett av mina operationssår upp. Inte hela vägen men en liten bit där skorpan fortfarande satt kvar.
 
Hujeda mig.
 
Jag förstår inte varför man är som man är. Jag vart ju så klart tvungen att titta på det, mådde lite illa när man ser in i benet liksom.
 
Konstaterade hur det skulle se ut genom att klämma ihop det lite. Tyckte sedan att det såg ut lite som en mun som kunde prata lite liksom. Mådde jätteilla och fick säga åt mig själv att sluta genast.
 
På tisdagen fick jag tid för att kolla till det på ortoped och kirurgmottagningen på sjukhuset. De började med infektionsprover som tog en timme att få svar på. Sedan träff med en läkare som tittade på det och ställde diverse frågor. Ändå från början, varför jag gjorde operationen, hur länge jag haft problemen. Förstår inte riktigt det där men... När kirurgen som opererat mig hörde att jag var där så ville han kika på såren, och främst det som var öppet.
 
Det är tur att jag tycker om honom, trevlig och sympatisk. Han började kika in han också, tog en tops och grävde lite för att ta prov. Det gjorde ju inte direkt ont, men det var MYCKET obehagligt att känna nån rota runt inne i benet, innanför huden och alla lagren in. Så var det några trådar från stygnen där inne som syntes lite där nere i såret som han tog bort. *brrrr* mer petande inne i benet.
 
Eftersom skorpan som var kvar hade varit rätt bred så var det troligt att såret redan varit lite öppet undertill. När så skorpan följde med tunnstrumporna (den hade varit lite lös i kanterna) så fick man ju som se att det var öppet.
 
De tvättade och rengjorde och gick iväg för att hämta kompress och sånt. Jag var tvungen att sätta mig upp och studera såret och benet. Mådde  illa igen och konstaterade igen att jag inte är klok som måste titta på något som får mig att må illa.

Hjärnan säger bara stopp

-Sjönk du ändå till botten? Var du till botten?
-Jag var väl det. Fast jag minns inte så mycket av det värsta. Jag var så dålig...  ....Jag minns inte, säger hon. Jag har tänkt på det ibland att om man minns ett tillfälle då man varit riktigt ledsen, så känner man sorgen komma tillbaka när man tänker på det. Och om man minns ett tillfälle då man varit riktigt glad, så kommer glädjen tillbaka. Men om man minns ett tillfälle med ångest, så kommer ändå inte den känslan tillbaka. Det är som att hjärnan bara säger stopp. Den går inte tillbaka dit. Man kan bara minnas att det var så. Inte känna igen hur det kändes. 
 
Författaren Åsa Larsson har verkligen slagit huvudet på spiken... 

Leka fotograf

För en månad sedan eller två var jag hos svägerskan Malin och lekte fotograf. Vi höll på i tre timmar tror jag, olika ställen, arrangera ljus och lakan för fönstren för att den inte skulle bli så skarpt ljus och härjade på. Jag klättrade på pallar och satt på bord och tja... kände mig allmänt töntig, som att jag lekte, när jag blir stor vill jag bli fotograf. Till slut hade jag ont i kinden av grimasen jag gör när jag blundar med ett öga för att se i sökaren. Jag gillar inte att använda skärmen av någon anledning, när jag fotar med systemkameran.
 
Men några bilder blev jag rätt stolt över så tänkte visa en hög.
 
Vi började med utefotografering, ett himla klur att se att alla tre blev hyffsade samtidigt. Var Malin med och kikade in i kameran så gjorde Micke det inte. När Micke såg bra ut så gjorde Malin grimaser och tja... klurigt. Men så tog vi väl 300 bilder eller nått.
Malin gillar inte när tänderna syns, jag vet inte varför, tyckte det här blev en fin bild :)
Och alla behöver ju inte vara tidningsperfekta, titta in i kameran och sådär.
De var inte nakna... bara överkroppen, respektiva axlarna. Walter hade blöja för de som undrar :)
 
På en bild grimaserade Malin så hemskt, men Micke och Walter blev ju fina. Så jag redigerade bort henne i Photoshop. Kändes grymt, men kan ju vara kul för Micke och Walter att ha kortet i alla fall...
Ljustestning och inställningar på kameran, kan också generera rätt fina kort. Om än inte perfekta så finns det ändå en viss känsla ibland.
 
 
 

 
Blixtbilder har jag svårt att få till, men tja de fungerade ju i alla fall lite. Fick redigera bort lite blixtblänk, men blev som svårt på Micke av någon anledning. Men Walter är ju i alla fall med!