Ett öppet operationssår

I söndags gick ett av mina operationssår upp. Inte hela vägen men en liten bit där skorpan fortfarande satt kvar.
 
Hujeda mig.
 
Jag förstår inte varför man är som man är. Jag vart ju så klart tvungen att titta på det, mådde lite illa när man ser in i benet liksom.
 
Konstaterade hur det skulle se ut genom att klämma ihop det lite. Tyckte sedan att det såg ut lite som en mun som kunde prata lite liksom. Mådde jätteilla och fick säga åt mig själv att sluta genast.
 
På tisdagen fick jag tid för att kolla till det på ortoped och kirurgmottagningen på sjukhuset. De började med infektionsprover som tog en timme att få svar på. Sedan träff med en läkare som tittade på det och ställde diverse frågor. Ändå från början, varför jag gjorde operationen, hur länge jag haft problemen. Förstår inte riktigt det där men... När kirurgen som opererat mig hörde att jag var där så ville han kika på såren, och främst det som var öppet.
 
Det är tur att jag tycker om honom, trevlig och sympatisk. Han började kika in han också, tog en tops och grävde lite för att ta prov. Det gjorde ju inte direkt ont, men det var MYCKET obehagligt att känna nån rota runt inne i benet, innanför huden och alla lagren in. Så var det några trådar från stygnen där inne som syntes lite där nere i såret som han tog bort. *brrrr* mer petande inne i benet.
 
Eftersom skorpan som var kvar hade varit rätt bred så var det troligt att såret redan varit lite öppet undertill. När så skorpan följde med tunnstrumporna (den hade varit lite lös i kanterna) så fick man ju som se att det var öppet.
 
De tvättade och rengjorde och gick iväg för att hämta kompress och sånt. Jag var tvungen att sätta mig upp och studera såret och benet. Mådde  illa igen och konstaterade igen att jag inte är klok som måste titta på något som får mig att må illa.