Önskelistor och sånt trams

Önskelistor har önskats. Mmmm, faktiskt. Efterfrågats. Har egentligen inte så mycket vettigt till barnen i år, inte specifikt som jag haft tidigare i alla fall.
 
---------------------------------------------------------------
Barnen
---------------------------------------------------------------
 
Lego (vanligt, inte duplo, och vanligt, dvs inte nått starwars eller sånt trams. Standard eller city).
 

Pärlor (helst band att trä dem på också... eller plattor att lägga på)
 
Har även funderat på någon sorts verktygstavla, ni vet så man kan hänga upp verktygen på väggen. Men de verkar så dyra. Och i det här fallet ska den vara väldigt liten också. Åtminstone på höjden...
 
---------------------------------------------------------------
Pernilla
---------------------------------------------------------------
Observera IA på slutet av namnet. Annars blir det killparfymen och jag vill ha tjejparfymen. Länk på bilden till hyffsat bra ställe med fri frakt.. inget eau de fresch. EdP tack.
 
 
Älskade en man som heter Ove, så skulle kunna tänka mig att den här också är bra.
 
Och den här också.

Jobbigt arbete

Hos psykologen börjar vi arbeta mer specifikt. Hittills har vi mest ringat in olika områden att arbeta med. Jag har fyllt i säkert 10 formulär varav många är på flera sidor. Det som jag tycka är märkligt med dessa är att de rör den senaste månaden. Eller de senaste två veckorna. Mycket som jag inte uppfyller periodvis. Men som jag i allra högsta grad uppfyller en månad senare.

Delar vi ska arbeta med är ett (flera som rör samma) nära trauma som påverkar mitt liv. Jag uppfyllde inte trauma-formuläret då. Antar att jag gör det nu. Dessutom har jag en ambivalent koppling till andra människor. Sist än så länge är att leva och hantera med min diagnos (bipolär). Sedan kan detta ändras eftersom. Men arbetsplanen hittills ser ut så här.

I torsdag började vi gå in lite på traumat. Jag kallar det trauma även om det inte uppfyller det helt i psykologiska termer. Det uppfyller det för mig. Och det är som lättare att kalla det trauma, istället för "det där jobbiga" eller nått annat knepigt.

Jag har flera gånger hintat för några om att det finns nått där som påverkar mig när man pratar personlig historia. Men jag har aldrig beskrivit en hel händelse (det finns en handfull) mer precist.

Psykologen frågade sedan vad som skulle hända när jag gick ut därifrån. Helt ärligt visste jag inte hur jag skulle reagera. Gick förvånansvärt bra tycker jag. Trodde jag.

När jag kom hem var jag toktrött och irriterad. Orkade inte med att Edvin skulle hjälpa till med maten, ville bara få den gjord. Edvin började gråta och blev ledsen.

Arvid pratade och pratade och pratade. Till slut sa jag att jag var trött och att jag faktiskt inte orkade lyssna. Arvid började gråta och blev ledsen.

Jag började att gråta och kände mig frustrerad att jag inte hade ork över för dem. Stackars Olle, hela huset grät.

Efter maten somnade jag i soffan trots att tre grabbar på 3-4 år rände runt i huset och levde om. Vaknade inte ens när Edvin satt och ropade och ropade på toan att han var klar. Grannpojken fick knacka på mig och säga att Edvin ropade på mig. Hujedamig.

Sedan i torsdag har jag drömt mardrömmar hela nättern. Första nätterna var värst. Men gör det fortfarande. Det är som att jobba fast man sover. skitdrygt. Men det är väl kanske nödvändigt för framsteg?