Long time...

Ja, det är tyst här. Orkar inte. Kan inte. Går inte. Mår bara sämre och sämre känns det som. Har höjt medicinen och ändå, inget. På det hela taget är det väl jämnjävligt. Ibland får jag någon glimt av mig själv, en kort sekund, en liten grej. Mitt i kaoset liksom, hittar jag en liten bit JAG. Så lättande när det händer. Jag finns kvar! Jippie. Och sedan djupdyker jag igen. Tankar som inte borde tänkas. Ord på tankar som gör Olle vansinnigt arg. Mest rädd kanske? Jag vill verkligen inte dö. Men jag orkar inte må så dåligt som jag gör de dagarna efter de korta minuterna av mig själv. 
 
Olle tror nog mellan varven att jag kan anstänga mig och ta mig samman, jag klarar det en halv dag, vara bland folk. Jag har inte kul. Jag spelar mig själv. Inte fullt så glad som rollen borde spelas kanske. Men trevlig och artig i alla fall. Men det tar sån energi att jag ligger på minus när jag är själv igen. 
 
Barnen har vart sjuka. Jag har spelat mig själv, mamman, och sedan när Olle kommer hem bryter jag ihop och gråter, orkar inte mer. Om det finns en vuxen som kan ta ansvar, kan jag slappna av, släppa, gå sönder. Medan barnen har varit sjuka har jag verkligen hamnat på noll igen. Jag kan knappt göra något just nu. Hela veckan, bara vara själv.
 
Det är som att sitta instängd i en glasbubbla, tjockt glas, man hör knappt vad folk säger utanför. Man är liksom med och där, men ändå avskärmad. De kan se mig, jag kan se dem, men jag känner ju att jag inte är riktigt MED. Folk utanför anar också att jag inte är riktigt med. Ser glasbubblan och undrar varför jag inte stiger ut. Det de inte förstår är att jag inte KAN. Önskar högt att jag kunde bara kliva ut, men jag sitter liksom fast här inne. Jävligt ensamt är det också att titta på alla genom detta jäkla glas. 
 
Det är lättast att vara ensam, då blir denna glasbubbla inte lika påtaglig. Hela världen är ju varken innanför eller utanför då.... ja, det är inte kul att meddela att det inte går framåt. Jag önskar jag hade något mer roligt att komma med, men tyvärr. Kanske kan jag få ut lite bilder idag, eller någon dag. Vi får se.