Vårkänslor som smyger fram

Tack vare medicinen börjar jag sakta må lite bättre. Jag är fortfarande rätt känslig för att bli trött eller när det blir för mycket på en gång. Men ibland så finner jag små bitar av mig själv i ruinerna. Och jag blir väldigt glad när jag hittar dem. Påpekar dem för Olle, märker du? Jag hade aldrig gjort det här för en månad sedan. Eller reagerat med att skratta och skoja. På riktigt.
 
Våren hjälper ju till också. Kanske är det medicinen som gör mig lite bättre så jag faktiskt kan ta in vårens tecken. På bara några dagar har nästan hela vår baksida töat fram. Jag tittar ut varje dag (ja, faktiskt, sådär varannan timme ibland, ja, jag vet, jag blir lite intensvi ibland) för att se om lökknopparna har börjat komma upp. Både på framsidan och baksidan. De som har skjutit upp små gröna spår, tittar jag extra noga på så klart. De kanske har växt någon cm de senaste timmarna? 
 
Syrenerna på både framsidan och baksidan har börjat få små, små knoppar som snart kommer att vara små musöron. Det är lite som en sån där pirrig liten känsla, går nästan att jämföra med att vara nykär och se objektet för kärleken. Lite iver och fjärilar i magen och någon sorts nöjdhet över vad som ligger framför oss. 
 
Greger har rätt många dagar försökt att valla mig mot åbadet varenda gång vi varit ute. Ju starkare bruset från ån har blivit desto större har försöken varit. Idag på väg hemöver igen så tänkte jag att vi lika gärna kunde göra bort årets första dopp för honom. Han fick nog väldiga vårkänslor också. Han nästan kröp fram i iver sista biten. Väl i vattnet snurrade han runt och skuttade i någon sorts glädjedans. Skällde på isbitar som flöt förbi och jagade dem en bit. Gick ut på den tunna isdelen som var kvar. Så fantastiskt att se hans min (kan man säga det om hundar? Uttryck?) när en stor bit under honom lossnade och flöt iväg och han hoppade bakåt ner på den fortfarande fasta isen. Oslagbart! 
 
Hela vägen hem bar han kopplet som han gör när han är väldigt lycklig eller nöjd. 
 
Som sagt är jag ännu skör, men tankarna på att börja jobba igen kommer direkt med lite höjning. Jag inser att jag får vara lite realistisk men just nu är min inställning att börja jobba igen lite mer överskådlig. Lite närmare i tiden. Det går att föreställa sig. Jag har nästa tid hos psykiatrern i slutet på maj. Jag tänkte att jag måste ta upp då att försöka planera mot att jag ska börja jobba lite åtminstone. Jag är fortfarande sjukskriven till mitten på juni, och det kanske är lite väl stressfyllt i mitt jobb att komma tillbaka när alla går på semester, när man ska försöka täcka upp för alla andra i så fall och inte har någon att fråga? Men min förhoppning är ändå att i augusti kunna börja lite lätt? Det kan väl inte vara alltför orimligt? Jag kanske kommer att vara skör ett tag till, men liksom, nu måste det väl ändå få fortsätta gå mot det bättre? Eller borde jag inte tänka på när och hur? Vila på det så länge som möjligt? Nåväl, jag vill i alla fall tänka att jag ska börja jobba innan det blir höst.