Identitet?

Idag är det något bättre än igår. Vilket ändå gör att det är ganska kasst. Jag känner mig lättstressad dessutom. Jag ska till ortopeden imorgon klockan 13 och jag är redan stressad över att ta mig iväg till det? Inte klokt alls.
 
Känner att jag kniper igen käkarna även när jag är vaken nu, konstant knipande, har skitont i käkmusklerna. Hoppas inga fler lagningar åker just nu då...
 
Bland det värsta just nu är att jag känner mig lite förvirrad över identiteten på nått vänster. Det är svårt att förklara. Men jag känner på nått sätt att jag inte vet vad som är JAG och vad som är depressionen. Hur är jag när jag inte är deprimerad? Jag känner själv att den människan känns så långt borta att jag inte vet hur den är? Hur känner den människan för mina barn? Vill den människan ha hund?
 
Ja, märkliga tankar som ni märker. Självklart, rent logiskt, vet jag att JAG älskar mina barn, vill ha min vovve, min karl och mitt hus. Men på något vänster har jag tappat bort så mycket av mig själv att jag är rädd att mitt riktiga jag skulle vända det upp och ner. Som att jag är lite rädd för mitt eget "normala" jag. Skitsvårt att förklara. Men just nu genererar det i sig sådan ångest. 
 
Om man tar bort depressionen kanske jag inte finns? Det kanske bara är tomrum. Jag kanske bara är depression. Det kanske inte finns nått mer? Skitmärkligt som ni kanske förstår. 

Under ytan

Jo, det kunde tydligen vara värre. Över en timme låg jag vaken och kommenderade mig själv att kliva upp och göra det jag ska göra. Gick sådär. Men jag har tagit mig iväg. Men det tog också all energi. Jag hade hoppats igår att det skulle bli bättre imorgon liksom. Har lite svårt att se att det ska märkas sådär direkt. Det var igår jag höjde dosen på medicinen och redan någon timme efter så kände jag att jag orkar inte. Orkar inte. Men bara sova en natt, dåligt humör bort och sådär.
 
Vaknade och kände som att jag höll på att drukna. Räknade dock till slut ut att bästa läget är att sjukskriva sig. Men att åka in till jobbet och ta alla eventuella frågor kring detta.
 
Roligt är det inte. Och ganska osammanhängande inlägg. Men sådant är läget just nu. Jag håller ihop så pass att jag lämnar över mina uppgifter på jobbet och tar mig hem igen. Jag skulle helst bara vilja få sova, slippa känna så här. Men det är väl bara att försöka få sova lite. Försöka att härda till det blir bättre. För det ska det ju bli.

Depression

Jag gjorde ju som sagt en depressionsskattning. Försökte att svara helt ärligt. Jag ville egentligen liksom mildra det hela men, nåja. Kuratorn ringde upp i veckan och sa att hon tyckte jag låg väl så högt och att jag skulle gå till läkaren och få utskrivet medicin. 
 
Sagt och gjort. Så den håller på att trappas in nu. Kan tydligen bli värre innan det blir bättre, det tar några veckor innan man har full effekt av den. Ångestdämpande och humörhöjande. Vi får väl se. 
 
När jag väl förlikat mig med att jag har en depression, på riktigt, så var jag till kuratorn. Som sa att jag har en svår depression (eller sa hon grav?). Nu är det till att förlika sig med det. Jag vill som förmildra det också, och säga, nåja, så svår är den väl inte. Alla har väl sämre perioder och det är väl inte mer synd om mig än någon annan. 
 
Kuratorn och jag ska väl ha lite sporadisk kontakt dessa veckor. Hon liknar det med att själen måste få läka lite innan vi börjar rota. Annars vore det som att en läkare skulle kräva att man utan vila börjar träna ett brutet ben. Man måste läka tillräckligt för att orka. Läkaren ska också ha koll på att saker och ting går som de ska med medicinen. Jag kan inte säga att jag märker någon större skillnad än, men det är kanske inte meningen heller.