Jag svär inte

Med risk för att få sneda ögonkast och onda tankar. Jag ska försöka att få det att låta som jag menar... jag dömmer ingen för hur de vill göra eller vara. Jag vill som mest bara reflektera över något som jag funderat mycket på de senaste dagarna och som jag finner märkligt.

I söndags var vi på dop. Detta gjorde mig mer än 100% mer säker på att vi gjorde rätt som INTE döpte Arvid. Folk har olika anledningar till att döpa och vilken anledning som helst godtar jag, jag bryr mig inte i vilket, folk gör som de vill, finner det bara förunderligt när två människor svär in sitt barn i kyrkan, trots att de inte tror på kyrkan själva. Det sjöngs psalmer, och lästes böner och någon vers/bön där man säger något med att man svär
att man tror på Guds Allsmäktig och så vidare. Jag sitter i ett rum med mestadels vuxna människor som alla sitter och säger att de svär och tror. Jag funderar så klart hur många som egentligen står för vad de sitter och säger? Jag behöver kanske inte säga att jag var tyst som en mus. Satt med och var snäll. Men sa inte ett ord eller en psalm som jag inte står för.

Jag tror på Gud, helt klart. Någon form av gud eller övermänsklighet liksom. Men jag tror verkligen inte på kyrkan och bibeln som känns vinklad till att passa ändamålet, att styra människor.

Det var nästan så jag ville skämmas lite för att jag inte läste med i psalemer och verser, men samtidigt så kändes det mest ärligt mot mig själv att inte göra det. På något vis är det dock inbyggt under uppväxten att man sjunger med psalmer och man läser med böner. Så är det bara. Och det är väl det de flesta går på kan jag tro. Sedan finns det helt klart folk som verkligen tror och står för vad de säger. Kanske till och med bland oss där på söndagen.

När jag pratade om det med Olle på väg hem, bara funderade över att han läst med till exempel så säger han att visst, jag kan läsa det där, jag kan stå för det, jag kanske inte står för det, och står jag för det igår så kan jag ändra mig idag. Det är helt okej med mig... jag bara reflekterar över hur "inskolad" man är. Finns säkert de som höjt ett eller flera ögonbryn över att Arvid inte är döpt och inskriven i kyrkan. Och inte mig emot. Arvid får mer än gärna döpa sig och skriva in sig i kyrkan, men då får han ta det aktiva beslutet själv. Huvudsaken är att det är aktivt beslut.

Igår kom vi in på en diskussion om Jehovas Vittnet. Eller det var väl inte så mycket en diskussion som ett samtalsämne. Och vi kom fram till att man nästan skämms för att ha något med dem att göra. Det är märkligt, men det har väl med att göra med att de går och knackar dörr på något vänster. I slutändan  kom vi som ändå fram till att de på många sätt är vettigare än kyrkan. Den vanliga svensson-svensken är väl oftast inskriven i kyrkan utan att ens fundera på det. Jehovas och andra församlingar gör ju som mer ett aktivt val.

Så ojjar sig svensson-svensken över Jehovas som måste skäna si och så mycket av lönen till församlingen. Men lika där, de gör ett mer aktivt val (vad jag vet). Att sedan svensson-svensken betalar X procent av sin lön till kyrkan som han/hon kanske inte är ett dugg intresserad av tänker man inte på. Och allra helst inte att en viss procent av årets förjänst dras varje år vid deklarationen. Det gills liksom inte? Till något som många av dem inte ens tror på. De som valt Jehovas är många gånger mer medvetna om vad de ger sina pengar till egentligen känns det som...

Nä, i det stora hela är det mycket som känns konstigt med kyrkan. Det finns väl ingen församling som har så många anhängare som inte är intresserade? Där medlemmar liksom bara fortsätts att skriva in, för att det är tradition, och att man alltid gjort så, utan att fundera över meningen med det hela?

Kyrkan ÄR något fint, för de som faktiskt vill vara där, och som tror, och som får tröst. Men... det är inget för mig.

Och snälla vänner och bekanta, alla ni som är mer kyrkan, döper era barn, eller har döpt era barn, ni som får tröst av kyrkan...  Jag dömmer er INTE. Jag tycker inte att ni gör fel. jag tittar inte snett på er. Ni har era anledningar. Jag själv är bara än mer säker på att jag och kyrkan inte hör ihop. Min gud finns inte i kyrkan. Och blir jag bjuden till kyrkan är det troligt att jag dyker upp, jag kommer bara inte att delta i versläsande och tjossan.

Tydligen dags

Det är tydligen dags för Arvids första magsjuka. Igår kväll var han trött som bara den, visst han brukar bli gnällig, men nu somnade han i soffan nästan en timme innan han brukar gå och sova. Från full fart, till sovande. Tyckte det verkade märklilgt, väckte honom, och han bara somnade om, tog upp honom i knät och han somnade. Ställde ner honom på golvet och han bara satte sig mellan soffan och bordet och somnade. Vad kan man göra? Bytte till pyjamas och gav honom lite välling och la honom. Det hade ju ändå varit en händelserik helg innan, då han sovit borta, och dessutom var Olle och Arvid hos Olles föräldrar hela dagen igår.

Så han fick sova vid 19 stället för 19.30 till slut. Vid 20 grät han litegrann men jag tänkte att han nog kommer till ro, så trött som han var och gick inte dit. Mycket riktigt så tystnade hans gnäll efter någon minut. En 10-15 minuter senare vaknade han igen och grät mer intensivt så då gick jag dit direkt. Hela sängen var nedspydd. Hela Arvid och hela hans pyjamas. Grät som en tok och ville bara bli hållen i, vilket varken Olle eller jag var särskilt sugen på. Av med alla kläder på honom och satte honom i badbaljan medan han grät som en tok. Var bara att riva ur hela sängen och stoppa täcke och påslakan och hela alltet i tvätten. Jag ringde hem till mamma och pappa och beställde ner Lejbert 2 eftersom han spytt på sin original Lejbert (snuttisen). Efter bad, kramar och en ny Lejbert så var han markant piggare så han fick sitta med oss i soffan.

Rutinerat. Spydde igen. Av med överdraget till berörd dyna och slänga ut för tvätt. Arvid spydde igen, på golvet. Och igen, på mig. Kunde inte annat än att vara imponerad hur en så liten person utan hulkningar eller förvarningar bara kan spy rätt ut som en fontän. Jag kunde inte annat än att skratta till slut. Till sist spydde han en trippelvariant på golvet igen. Mellan varven hade han ändå varit riktigt pigg och sprungit runt och lekt, men efter trippeln så vart han helt slut och ledsen. Det blev ännu en dusch på samma kväll, så fick han krypa ner i sängen med mig. Som tur var, blev det inget mer under natten.

Jag hoppas det går bättre idag... Det är ju en sak när man är två hemma, en kan torka upp var det nu hamnar och en bada ungen...