Om vägen var rak...

... men vägen är skruvad som en psykopat min vän.
 
Som Håkan sa.
 
Jag önskar jag kunde säga att det går framåt med medicinbytet. Men det tycker jag inte. Dimman har dock, som sagt, lättat och jag är fast besluten att inte äta seroquel/quetapin igen. 
 
Jag får ju faktiskt sova litegrann nu åtminstone. Det är ett plus. Kanske 6 timmar per natt. Det är lite lite, men så mycket bättre än 2-3 timmar. 
 
Däremot kväver ångesten mig. Vissa dagar är jag inte säker på att jag överlever till kvällen. Det brukar ändå vara kväll och natt som är värst, men somliga dagar vaknar jag med den avskyvärda panikkänslan och sedan består det resten av dagen. Och nästa dag. Och nästa. Mildare några dagar, överjävulskt andra dagar. Men som en ständig kompanjon just nu. Psykiatrin har inga tider, så jag får dras med den tiden som är bokad sedan två månader tillbaka. Så länge jag inte säger att jag vill dö på riktigt, då kan de skaka fram någon akuttid. Riktigt där är jag dock inte, som tur är.
 
 
Så här känns det ungefär. (länk till skaparen)
 
Så... nu gruvar jag mig för ett medicinbyte till. Lika mycket som jag gruvar mig för att stå kvar på denna som jag nu har. En dosförändring och så avvakta någon månad och se effekt. För att sedan kanske måsta byta ändå.
 
Jaja.... bilden ovan är ju väldigt målande, likaså två till som jag relaterar till, som Shawn Coss har målat (länk till honom). Han måste ha alla syndrom/åkommor så väl som han målar dem.... 
 
Bipoär, som både innehåller ångesten och depressionen och jävulen på toppen (manin).
 
Ja... ungefär den här paniken lever man med,i ett järngrepp och kedjor. Precis så. PTSD. Om man ska se något glädjande i detta så ska jag ju vara hyffsat kvitt PTSD åtminstone. Tur att inte allt är kroniskt.

Ironin

Läste just igenom mitt förra inlägg lite hastigt. Vad skrev jag sist? Sån jäkla vecka alltså. Jag börjar med att förklara grav sömnbrist. Och slutar med att jag vill gå och lägga mig för att allt går åt skogen ändå. Ironin? Ja, vad är meningen med att gå och lägga sig när man ändå inte får sova. Det skulle ju bara addera till eländet. 

Fungerar inte

Tydligen fungerar man väldigt dåligt med sömnbrist. Det är väl inga som helst nyheter, men förra veckan demonstrerade detta sig väl. 
 
Som att jag ställde ut 5 kg filéer av abborre. Utanför frysen. Och glömde ställa in dem igen. Det gick att packa om ungefär 1 kg. Resten vart tvunget att göras något åt och jag fick laga fiskrätter hela dagen. Bläää. 
 
Så blev det väl lite för mycket i slutet på veckan när det blev folk på mat både på fredag och på lördag. Jag hade kanske inte planerat det så om det varit planerat. Hur som helst, tänkte att jag bakar väl en kaka till efterrätt. Någon som jag är hyffsad bekant med så slipper det bli några överraskningar i receptet eller hur man gör. 
 
Åkte i princip enkom till affären för att handla till den, smör, mörk choklad och vit choklad tänkte jag. Jag kom hem och fixade kakan. Inser när den ska in i ugnen att jag glömt valnötterna. Står och velar över nötternas vara eller icke vara, men bestämmer att det är många resor godare och åker på affären igen. Kommer hem och sätter in kakan i ugnen. 20 minuter senare ska jag plocka ut den och tycker den är märkligt lös, ser då att ugnen står på 100 grader istället för 175.
 
Jävla skit. 
 
Höjer värmen och bestämmer mig för att kolla typ varje 5 minuter. Då ser jag en påse nötter på bänken. De kom alltså inte med i kakan?! Åkte ju och köpte dem enkom! Sliter ut kakan och trycker ner nötterna så gott det går. 5 minuter senare ser jag att den vita chokladen ligger på bordet. Den kom alltså inte heller ner i kakan. Sliter ut kakan och trycker hjäpligt ner den vita chokladen. 
 
Tycker väldigt synd om mig själv och tänker att nu får jag öppna en rödvinsflaska och dricka ett glas, resten av flaskan kan ju vara till middagen. Ser i matkällaren att vi har slut rödvin. SLUT. Vill bara gå och lägga mig.